Hjärtat, Tuomas, min älskling. Jag saknar dig så sjukt mycket. Jag ser par varje dag och tänker på oss. Jag hör mina vänner klaga på att dom inte träffat sin pojkvän/flickvän på 2-3 dagar. Men fan, det är 1 vecka sen och det är 1 vecka kvar. I helgen har det varit extra jobbigt. Alla har pratat extra mycket om sina pojkvänner och alla har pussat på nån om kvällarna. Fan. Det känns, för mycket. Och varför, VARFÖR ska alla komma till mig och fråga om saker och ting med kärlek? Det gör saken ännu svårare. Fanfanfan. Jag vill ner till Uppsala NU, och jag orkar inte höra ETT ord till om förhålladen och saknad.

Ibland så bara brister allt och jag sitter med en kopp te i mörkret och bara grinar. Ringer till älskling och pratar av mig, får höra att jag är världens underbaraste och hur vacker jag är. Det får mig att bryta ihop med för det mesta, för just då vill jag krypa upp i hans armar med en kopp te och bara sitta i ett mörkt rum med tända ljus, det är våran grej. Jag försöker prata med mina vänner, men så fort jag tar upp det så vänder dom det och allt handlar plötsligt om dom. Jag älskar mina vänner, mer än det mesta. Men i Tuomas har jag funnit inte bara en älskare, pojkvän utan också en bästa vän. På 5 månader har han kommit mig närmare än någon annan, han vet mina innersta hemligheter. Jag trodde aldrig att jag skulle träffa nån sån och nu vill jag aldrig släppa taget. Min Tuomas, min bästa Tuomas. Fan vad jag saknar dig, ditt skratt, ditt underbara leende, ditt sätt att krama om mig, dina pussar. Fan.



Jag måste gå.