Jag sitter och fördriver min fredagskväll med att planera min framtid. Jag har bestämt mig för att skippa specialpedagogiken då jag kände att 6 år är för mycket direkt efter gymnasiet. Men jag vet bestämt att jag vill jobba med utsatta barn och ungdomar, så varför inte socionom? Jag och mamma satt och diskuterade och med tankte på min, och även många utav mina vänners, bakgrund så skulle det passa mig som fisken i vattnet. Närmaste Socionomutbildning är Uppsala Universitet, men jag funderar starkt på att flytta till Gävle i höst och man kan ju pendla från Gävle till Uppsala, tror bestämt att det blir en aning billigare än att bo i Uppsala. Om inte annat så kan man pendla i nått år sedan flytta ner, när man vet om man trivs i standen Uppsala eller inte.

Jag såg även att det inte var särskilt höga behörighetskrav, utan bara grundläggande plus Ma A och Sh A och jag läser ju det plus lite till obligatoriskt. Plus att min mamma kommer bekosta högskoleprovet (både det i höst och det nästa år, hon propsar på att jag ska skriva båda!) Så då har jag alltså två chanser att komma in eftersom de tar in ca 60 % på behörighet och 40 % på provet. FATTA NICE! Dessutom ligger utbildningen på 3,5 år, lite lagom sådär. Då är jag, hm... Ca 22 när jag går ut, med andra ord i helt rätt ålder!

Jag är taggad som fan på universitet nu alltså! (Plus att jag kan börja leta lägenhet i Gävle!). Jag saknar att bo själv, så innehelvete mycket. Friheten, tystnaden och veta att jag kan klara mig själv! Känslan att kunna städa, tvätta och laga mat när man vill, hur man vill utan att få skäll. Att få ha allt som man vill utan att någon ska vara där och störa (jag skulle inte passa som sambo märker jag, haha!). Dock kan det bli hemskt ensamt, men om man har vänner och pojkis så har man ju tillfälliga sambos när man vill och man kan bara säga nej så får man vara själv. Åh. Underbart!

Nej nu ska jag börja leta lägenhet, haha! Lika bra och spana vafan. PUSSHEJ