kudden ropar på mig
Kvällen börjar lida mot sitt slut, och detta blir mitt 5e inlägg idag. Sitter och smsar med Tuomas med, mysgubbe. Han är bra full, men riktigt go. Det blir Uppsala på sista, och kvällen är ganska planerad redan? (kalla mig nörd!). Tänkte inleda kvällen med middag (som jag fick i uppdrag att laga, om vi inte äter ute?). Sen bara ta det lungt, kika på film och sådär och sen dra ut och träffa folk. Nyktert vafan!
Jag orkar verkligen inte prata om V, och jag vet att många är nyfikna. Jag kan bara tala för mig. Och under denna vecka har jag förstått vem jag verkligen är, att jag sitter inne med mer kunskap än jag vet och att jag behöver diskutera den med vuxna (eller lite äldre) människor för att bli tillfredsställd. Och jag kan ju säga att Tuomas har fångat mitt intresse rejält.
Dock har detta inte alls med mitt beslut (som jag tog idag) om att ge upp hoppet om V att göra. Jag har tänkt ett bra tag nu och jag kom fram till att jag orkar inte ha ont. Varje gång jag ser V, pratar med V och ja, så vill jag bara slänga mig om halsen på honom, kyssa honom, mysa, kelas, kramas. Vara kär och lycklig. Men vetskapen om att det kan dröja veckor, månader tills det gör ont. Och smärtan tillåter mig inte att vänta. Tyvärr. På ett vis är det fruktansvärt smärtsamt, det är ändå min drömkille jag släpper iväg men samtidigt så är det skönt. Jag har någon slags klarhet i det hela och ja, det gör inte lika ont längre. Och jag vet att V alltid alltid kommer vara min vän! Han vet mer om mig än mångra andra.
Förövrigt så är det en råmande alien på tv och jag sitter och läser på tjuvlyssnat.se. Grymt jävla kul saker folk har kläckt ur sig. Tur att ingen var och dokumenterade i Bollnäs under veckan, det vart en hel del roliga saker. Bla när någon ramlade in försent till förfesten, och ja, den r a m l a d e in, så kläckte nån ur sig "Sent folk kommer alltid fint" istället för "Fint folk kommer alltid fint". Kanske inte låter så hysteriskt kul i era öron, men hade ni vart på plats så!
Nej nu ska jag ge upp, jag gissar på att jag kommer få ett trevlans fyllesamtal om nån timme? PUSS och godnatt på er.
Jag orkar verkligen inte prata om V, och jag vet att många är nyfikna. Jag kan bara tala för mig. Och under denna vecka har jag förstått vem jag verkligen är, att jag sitter inne med mer kunskap än jag vet och att jag behöver diskutera den med vuxna (eller lite äldre) människor för att bli tillfredsställd. Och jag kan ju säga att Tuomas har fångat mitt intresse rejält.
Dock har detta inte alls med mitt beslut (som jag tog idag) om att ge upp hoppet om V att göra. Jag har tänkt ett bra tag nu och jag kom fram till att jag orkar inte ha ont. Varje gång jag ser V, pratar med V och ja, så vill jag bara slänga mig om halsen på honom, kyssa honom, mysa, kelas, kramas. Vara kär och lycklig. Men vetskapen om att det kan dröja veckor, månader tills det gör ont. Och smärtan tillåter mig inte att vänta. Tyvärr. På ett vis är det fruktansvärt smärtsamt, det är ändå min drömkille jag släpper iväg men samtidigt så är det skönt. Jag har någon slags klarhet i det hela och ja, det gör inte lika ont längre. Och jag vet att V alltid alltid kommer vara min vän! Han vet mer om mig än mångra andra.
Förövrigt så är det en råmande alien på tv och jag sitter och läser på tjuvlyssnat.se. Grymt jävla kul saker folk har kläckt ur sig. Tur att ingen var och dokumenterade i Bollnäs under veckan, det vart en hel del roliga saker. Bla när någon ramlade in försent till förfesten, och ja, den r a m l a d e in, så kläckte nån ur sig "Sent folk kommer alltid fint" istället för "Fint folk kommer alltid fint". Kanske inte låter så hysteriskt kul i era öron, men hade ni vart på plats så!
Nej nu ska jag ge upp, jag gissar på att jag kommer få ett trevlans fyllesamtal om nån timme? PUSS och godnatt på er.
- Kommentera Mera
Trackback
